Tala Madani – Moderna Museet

Absurt, fult, obehagligt, vackert, äckligt, roligt, groteskt, konstigt, knäppt, befriande, tänkvärt... och väldigt, väldigt bra!

Feather Flight

Det var med ett stort leende i ansiktet som jag såg Tala Madanis utställning Rip Image på Moderna Museet i Malmö. Detta är Madanis första stora soloutställning och första gången som hon ställer ut i Sverige. Internationellt är Tala Madani välkänd och håller på att etablera sig som ett av de stora namnen. På Venedig-biennalen 2011 ingick hon i den danska paviljongen. Madani är född i Iran men flyttade till USA som 14-åring. Hennes far bor kvar i Iran.

F. Bacon, del av Triptyk

På Moderna visar hon framför allt oljemålningar men även animationer samt teckningar och tryck i blandteknik. Det är stora och små målningar om vartannat. Merparten har ett impulsivt uttryck, som klotter ungefär; som om det vore hastigt målade ögonblicksverk, komna ur ett plötsligt infall, ilskeutbrott eller kanske insikt. Dock finns här ingen agressivitet utan i stället en väldigt egen, underfundig och drastisk humor. Madanis penseldragen är stora och svepande med vissa undantag, där måleriet i stället är exakt och minutiöst. Ändå kan man inte veta något om tillkomstprocessen, skenet kan bedra. Det färdiga uttrycket är en sak, arbetsprocessen en annan. Jag ser likheter med Francis Bacons måleri. Där finns samma råa, groteska och ibland obehagliga kroppslighet, men utan Madanis distans.

Ett av oljemålningens klassiska motiv, den vackra kvinnan, har i Madanis konst ersatts av motsatsen – fula män. Eller fula och fula... De har åtminstone inget förskönande över sig utan är småtjocka, skalliga eller med överdimensionerade mustascher. Madanis män är karikatyrer, schablonerade och opersonliga kopior. Det är inte säkert huruvida de bara representerar ”mannen”, eller om de även kan omfatta det allmänt mänskliga, precis som streckgubben eller det halvpersonliga ”man” betyder människa i stort. Vilket ju samtidigt är ett tecken på vårt patriarkala samhälle där mannen är norm.

Män, män och åter män; som är strängt upptagna med sig själva, sitt underliv eller med någon sorts obskyr manlig gruppaktivitet. Och det är mycket urin och avföring. Det dessa män frambringar och ägnar sig åt är påfallande ofta skit, kiss och bajs helt enkelt. Barnsligt, puerilt, egocentriskt? I kontrast till den kvinnliga kroppens livgivande förmåga.

Som i Sun Worship. Vita män i kalsonger bildar en halvcirkel, mot en gyllene fond, med urinen rinnande mot en centralt placerad golvbrunn. Sammanförda handflator som i bön, ikonens gyllene grund, cirkelformen som återfinns i glorian, den centrala fokuseringen... Motivets komposition och detaljer har ett tydliga likheter med ikonens traditionella, kristna bildspråk. Ett hedonistiskt motiv som är vackert, äckligt och skrattretande på en och samma gång. Och en av mina favoritmålningar – den är grandios!

White Man with Manual. En manual, instruktioner som ger vägledning. Men en manual berättar även vad som inte går att göra, vilka begränsningar som finns. Precis som normer. Och kanske också något att gömma sig bakom, för den som har övertaget. En begränsning och frihet på en och samma gång. Eller en manual som är oskriven, som en vit karta? Där besittaren av landområdet på den utvecklade kartan kan välja att upptäcka eller beskriva vad han vill.

Stone with Skin är en väldigt ful och groteskt bild av en sorglig, smått ömkansvärd figur. Den oformliga stenen är knapphändigt täckt av någon sorts hud, som lappats på nödtorftigt. Huden passar över huvudtaget inte utan låter stenen titta fram mellan hudlapparna. Sten, ett material som är svårt att forma; hårt, starkt och beständigt. Men i vissa sammanhang kan stenen vara skör, om man känner dess svagheter. Som när man eldar på en stenhäll och släcker med kallt vatten, vilket orsakar outplånliga sprickor och ”sår”.

En annan, av många favoriter, är Everyone Wants to be Chinese. En enkel och ren målning på en obehandlad duk. Perfekta och självklara linjer som, tillsammans med titeln, för tankarna till kinesiskt tuschmåleri. Ganska söta gubbar med enbart antydda kroppar som försöker efterlikna kineser genom att grimassera eller dölja ansiktet bakom en bild.

I en samling av mindre målningar fastnar jag för Hangman lesson, som lockar mig att skratta trots det egentligen obehagliga ämnet, avrättning genom hängning. Det känns lite förbjudet, får man verkligen skämta om hängning? Samtidigt är humorn livsviktigt som vapen och som ett sätt att hantera en svår verklighet. Motivet är så absurt; två män som lär sig(?) hur en hängning går till, genom att studera svarta tavlans uppritade streckgubbe i ”Häng en gubbe” (den gamla ordgissningsleken). Jag identifierar automatiskt de båda männen som rasistiska skinheads. Den ena iförd lederhaussen över håriga lår, den andre i kalsonger och undertröja. Avklädda, uthängda och skrattretande löjliga. Ett absurt motiv med en mycket allvarlig underton – rasistisk lynchning.

Cell men march, en mindre lavin av identiska, milt leende män väller fram. Inrymt i sin bål bär de en mörk skuggestalt, inspärrad bakom galler. Någon eller något inspärrat som de värnar om, med en ena armen lyft i en skyddande gest. Någon som finns inom dem? Någon de kunde vara om de inte lät sig begränsas av normen? Eller det undermedvetna, som hänger mot gallerspjälorna och vill ta sig ut?

Framåt, framåt mot nya djärva mål. Alla är de kopior; medelåders med lätt fyrkantiga ansikten, markerade glasögonbågar och bakåtkammat, vågigt hår. Och komiskt lika Modernas chef John Peter Nilsson. Jag hoppas han inte tar illa upp om han skulle råka läsa detta, men jag kan inte låta bli att nämna detta småfnissiga faktum. För de där männen ser ju så nöjda ut, med sina milda småleenden. Och det har John Peter Nilsson också all anledning att vara; och inte bara nöjd utan stor-nöjd. Tack, John Peter Nilsson och Moderna Museet för att ni visar denna spännande utställning med Tala Madani.

OBS. Passa på att gå och se Per Svenssons fina installation/rumsskapelse "Om Nattskift" (den bästa utställning jag har sett i detta knepiga rum) och Freddie Wadlings teckningar "Nocturnal Activities". De visas bara till och med söndag den 3 mars.

Tala Madani kan man däremot se fram till den 14 april. Därefter fortsätter utställningen upp till Moderna Museet i Stockholm.