Absurt, fult, obehagligt, vackert,
äckligt, roligt, groteskt, konstigt, knäppt, befriande, tänkvärt...
och väldigt, väldigt bra!
![]() |
Feather Flight |
Det var med ett stort leende i ansiktet
som jag såg Tala Madanis utställning Rip Image på Moderna Museet i
Malmö. Detta är Madanis första stora soloutställning och första
gången som hon ställer ut i Sverige. Internationellt är Tala
Madani välkänd och håller på att etablera sig som ett av de stora
namnen. På Venedig-biennalen
2011 ingick hon i den danska paviljongen. Madani är född i
Iran men flyttade till USA som 14-åring. Hennes far bor kvar i Iran.
![]() |
F. Bacon, del av Triptyk |
På Moderna visar hon framför allt
oljemålningar men även animationer samt teckningar och tryck i
blandteknik. Det är stora och små målningar om vartannat.
Merparten har ett impulsivt uttryck, som klotter ungefär; som om det
vore hastigt målade ögonblicksverk, komna ur ett plötsligt infall,
ilskeutbrott eller kanske insikt. Dock finns här ingen agressivitet
utan i stället en väldigt egen, underfundig och drastisk humor. Madanis penseldragen är stora och
svepande med vissa undantag, där måleriet i stället är exakt och
minutiöst. Ändå kan man inte veta något om tillkomstprocessen,
skenet kan bedra. Det färdiga uttrycket är en sak, arbetsprocessen
en annan. Jag ser likheter med Francis Bacons måleri. Där
finns samma råa, groteska och ibland obehagliga kroppslighet, men
utan Madanis distans.
Ett av oljemålningens klassiska motiv,
den vackra kvinnan, har i Madanis konst ersatts av motsatsen – fula
män. Eller fula och fula... De har åtminstone inget förskönande
över sig utan är småtjocka, skalliga eller med överdimensionerade
mustascher. Madanis män är karikatyrer, schablonerade
och opersonliga kopior. Det är inte säkert huruvida de bara
representerar ”mannen”, eller om de även kan omfatta det allmänt
mänskliga, precis som streckgubben eller det halvpersonliga ”man”
betyder människa i stort. Vilket ju samtidigt är ett tecken på
vårt patriarkala samhälle där mannen är norm.
Män, män och åter män; som är
strängt upptagna med sig själva, sitt underliv eller med någon
sorts obskyr manlig gruppaktivitet. Och det är mycket urin och
avföring. Det dessa män frambringar
och ägnar sig åt är påfallande ofta skit, kiss och bajs
helt enkelt. Barnsligt, puerilt, egocentriskt? I kontrast till den
kvinnliga kroppens livgivande förmåga.
Som i Sun Worship. Vita män i
kalsonger bildar en halvcirkel, mot en gyllene fond, med urinen
rinnande mot en centralt placerad golvbrunn. Sammanförda handflator
som i bön, ikonens gyllene grund,
cirkelformen som återfinns i glorian, den centrala fokuseringen...
Motivets komposition och detaljer har ett tydliga likheter med
ikonens traditionella, kristna bildspråk. Ett hedonistiskt
motiv som är vackert, äckligt och skrattretande på en och samma
gång. Och en av mina favoritmålningar – den är grandios!
White Man with Manual. En manual,
instruktioner som ger vägledning. Men en manual berättar även
vad som inte går att göra, vilka begränsningar som finns. Precis
som normer. Och kanske också något att gömma sig bakom, för den
som har övertaget. En
begränsning och frihet på en och samma gång. Eller en manual som
är oskriven, som en vit karta? Där besittaren
av landområdet på den utvecklade kartan kan välja att upptäcka
eller beskriva vad han vill.
Stone with Skin är en väldigt ful och
groteskt bild av en sorglig, smått ömkansvärd figur. Den oformliga
stenen är knapphändigt täckt av någon sorts hud, som lappats på
nödtorftigt. Huden passar över huvudtaget inte utan låter stenen
titta fram mellan hudlapparna. Sten, ett material som är svårt att
forma; hårt, starkt och beständigt. Men i vissa sammanhang kan
stenen vara skör, om man känner dess svagheter. Som när man eldar
på en stenhäll och släcker med kallt vatten, vilket orsakar outplånliga sprickor och ”sår”.
En annan, av många favoriter, är
Everyone Wants to be Chinese. En enkel och ren målning på en
obehandlad duk. Perfekta och självklara linjer som, tillsammans med
titeln, för tankarna till kinesiskt tuschmåleri. Ganska söta
gubbar med enbart antydda kroppar som försöker efterlikna kineser
genom att grimassera eller dölja ansiktet bakom en bild.
I en samling av mindre målningar
fastnar jag för Hangman lesson, som lockar mig att skratta trots det
egentligen obehagliga ämnet, avrättning genom hängning. Det känns
lite förbjudet, får man verkligen skämta om hängning? Samtidigt
är humorn livsviktigt som vapen och som ett sätt att hantera en
svår verklighet. Motivet är så absurt; två män som
lär sig(?) hur en hängning går till, genom att studera svarta
tavlans uppritade streckgubbe i ”Häng en gubbe” (den gamla
ordgissningsleken). Jag identifierar automatiskt de båda männen som
rasistiska skinheads. Den ena iförd lederhaussen över håriga lår,
den andre i kalsonger och undertröja. Avklädda, uthängda och
skrattretande löjliga. Ett absurt
motiv med en mycket allvarlig underton – rasistisk lynchning.
Cell men march, en mindre lavin av
identiska, milt leende män väller fram. Inrymt i sin bål bär de
en mörk skuggestalt, inspärrad bakom galler. Någon eller något
inspärrat som de värnar om, med en ena armen lyft i en skyddande
gest. Någon som finns inom dem? Någon de kunde vara om de inte lät
sig begränsas av normen? Eller det undermedvetna, som hänger mot
gallerspjälorna och vill ta sig ut?
Framåt, framåt mot nya djärva mål.
Alla är de kopior; medelåders med lätt fyrkantiga ansikten,
markerade glasögonbågar och bakåtkammat, vågigt hår. Och komiskt
lika Modernas chef John Peter Nilsson. Jag hoppas han inte tar illa
upp om han skulle råka läsa detta, men jag kan inte låta bli att
nämna detta småfnissiga faktum. För de där männen ser ju så
nöjda ut, med sina milda småleenden. Och det har John Peter Nilsson
också all anledning att vara; och inte bara nöjd utan stor-nöjd.
Tack, John Peter Nilsson och Moderna Museet för att ni visar denna
spännande utställning med Tala Madani.
OBS. Passa på att gå och se Per
Svenssons fina installation/rumsskapelse "Om Nattskift" (den bästa
utställning jag har sett i detta knepiga rum) och Freddie Wadlings
teckningar "Nocturnal Activities". De visas bara till och med söndag
den 3 mars.
Tala Madani kan man däremot se fram till den 14 april. Därefter fortsätter utställningen upp till Moderna Museet i Stockholm.