Julia Peirone, 6–28 okt på Martin
Bryder Gallery
Den utställning som gjorde störst
intryck på Lunds Konstkväll, den 20 oktober, var Julia Peirones
foton. Utställningen bestod av ett antal porträttfoton av flickor i
12-årsåldern, eller möjligen i nedre tonåren. Sminkade, uppklädda
och väldigt söta, vanliga tjejer. Porträtten
däremot är inte vanliga – ”normala”. En detalj gör att de
skiljer sig från det förväntade på ett avgörande sätt.
Konstnären har valt ut de misslyckade fotona. De där
bilderna som man i vanliga fall väljer bort, slänger, för att de
är så dåliga. Foton där
flickorna blundar, gapar eller gör någon konstig min. Den där
blinkningen som det alltid är någon stackare som råkar ut för på
skolans klassfoto. Men som egentligen är helt normala ögonblick,
när vi blinkar eller gör en konstig och hastig min som försvinner
lika snabbt som den dök upp. Ögonblick som bara en kamera kan fånga
och föreviga. För det är ju aldrig så vi ser oss i spegeln, eller
den bild vi har av våra medmänniskors utseende. Möjligen kan man
se det hos vissa handikappade personer, som inte kontrollerar sin
ansiktsmuskulatur som vi andra gör.
12-13-åriga tjejer – en
värstingålder. Åtminstone när det inte är ens egna barn. Jag har
känt några stycken. Tjejer som jag kände och som plötsligt inte
klarade av att ens en gång hälsa som vanligt. Typ: ”Du ska
inte tro att du kan heja på mig hur som helst bara för att du kunde
det förut. Allt är annorlunda nu och jag bestämmer själv vem jag
vill hälsa på!” Det kan bli så viktigt för dem att visa
att de håller på att bli vuxna och inte är barn längre att de
halkar utanför de normala umgängesvanorna. (Det var i denna ålder
som jag själv var ”tvungen” att gå två meter efter min mor,
när vi var ute på sta'n tillsammans.) Att demonstrera sin
utveckling, förändring och sitt oberoende blir viktigare än att
kommunicera och ha en god relation till andra. Så kan de hålla på
en tid, tills de plötsligt hittar sig själv igen. Eller kanske
snarare sitt nya, halvvuxna jag. För det bygger så klart på en
osäkerhet inför förändringen och en ny fas i livet. Jobbigast är
det ju för tjejerna själva och är för det mesta inget som man
behöver bekymra sig om.
Det är också en ålder då det
intryck man gör på andra med sitt utseende blir allt viktigare. Det
här är så klart ett sätt att hantera en osäkerhet; att
kontrollera det som är möjligt att kontrollera, t.ex. sitt yttre.
För vissa människor dämpas inte behovet att ha strikt kontroll
över sig själv och sin omgivning. Och att förlora kontroll är
negativt för de allra flesta människor. Ett talesätt
för att förlora självkontrollen eller att göra bort sig är att
”förlora ansiktet”. Det är det flickorna på fotona har gjort –
förlorat sitt ansikte i bokstavlig mening. Ansiktet, som är det
mest personliga vi visar upp för omvärlden och därmed en känslig
del av vårt yttre.
Galleristen berättar att flera
besökare har upplevt fotona som obehagliga. Vissa har tyckt att
flickornas ansiktsuttryck får dem att se drogade ut. Som om drogen
har tagit överhanden och fått dem att förlora kontrollen över
sitt utseende. Att förlora ansiktet är för många något
skrämmande. Det är intressant att se hur lite som krävs för att
ordinära flickporträtt ska hamna utanför det normala och upplevas
som obehagligt.
En fråga som utställningen väcker är
hur Julia Peirone fått tjejerna att acceptera att dessa bilder av
dem visas offentligt. För de är ju i en väldigt känslig ålder.
Därmed blir också effekten som störst, när utseendet är så
betydelsefullt. Att få dem att ställa upp på fotograferingen tror
jag inte var så svårt, då de fick leka fotomodell. Men att
övertyga dem om skälen att visas upp dem på misslyckade bilder,
det är en diskussion som jag gärna skulle velat ta del av.